Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Århundradets inlägg

Publicerad 2015-12-21 20:42:36 i Allmänt,

Skulle det kunna bli. Herregud vilken årskrönika jag skulle kunna skriva ihop. 
Det kommer nog.
Men inte idag. 
 
Jag vill dela med mig idag. Inte av sånt som alla redan vet, som att jag gifte mig, åkte på bröllopsresa, blev gravid och flyttade. Har du missat det utlovas en Oscar! 
 
Nej, den här bloggen har ju blivit lite som en ventil för mig. Ett ställe att vända ut och in på tanken och framförallt att dela med mig av känslor och tankar som jag vet är mer vanliga än vi tror. Jag vill ge er en inblick i mig, för att ni själva ska se inåt. 
Jag vill vara ärlig. Öppen.
Jag vill dela för att skapa samhörighet. 
 
Den här graviditeten var planerad. Kanske lite väl planerad. Iallafall tidsmässigt.
Jag hade även planerat att må lite sådär Hollywood-illa (Jesper som myntat uttrycket)i början för att sedan stråla. Gå på gymmet hade jag tänkt och jag skulle äta nyttigt. Mindre godis. 
Jag skulle jobba till 10 dagar innan förlossningen och jag skulle gå på stan och stoltsera med min nya, mer konvexa kroppsform.
 
I vecka fyra mådde jag toppen.
I vecka fem också.
I vecka sex var det nån som slog av en strömbrytare. Från en dag till nästa.
Spenatpastan med sås på lax som jag älskade dagen innan fullkomligt vände ut och in på mitt inre.
Ett illamående som gjorde hela världen grön kom och slog mig medvetslös. 
Vet inte hur många dagar jag åkte runt med kräkpåse i bilen på jobbet och kämpade mig igenom patientbesök. Knaprade på knäckebröd och drack vatten. 
Chefen tyckte nog att min grå ansiktsfärg inte rimmade med 4 veckors semester och spanienresa och frågade nog 70 gånger om dagen hur allt gick för mig.
I vecka 7 får vi komma till vår fantastiska barnmorska Maria på hälsosamtal.
Jag är vit som ett lakan i ansiktet. När hon ler och säger grattis börjar jag gråta. 
Hon hjälper mig till annu en helt fantastisk läkare som sjukskriver mig. Maria ger mig akupunktur i hela öronen mot illamåendet. Jag får Lergigan utskrivet.
Åker hem.
Tar Lergigan. Provar olika styrkor.
Blir knallhög, vinglar, sluddrar och sover. Sover konstant på den medicinen. Sover när jag borde äta. Den tar udden av illamåendet, men jag mår nästan sämre på andra sätt av den.
Jesper börjar jobba hemma. 
Åker skytteltrafik till affären för att handla det jag kan få i mig. Saltgurka och färsk ananas. Suger på isbitar. Mår illa av vatten. 
Sommaren gassar utanför fönstret och jag hänger upp svarta tyger för att få vara ifred. 
Få nästla in mig och vara själv.
Kollar på alla Johan Falk-filmerna. 
Kommer föralltid att förknippa Joel Kinnaman med illamående.
Jag tappar vikten. Är två millimeter från inläggning, men tvingar i mig vatten för att slippa.
 
Någonstans i vecka 12 börjar det lindras en liten aning.
Jag försöker i flera omgångar att börja jobba igen. Jag kan inte släppa stressen av att jag är gravid och inte sjuk. Gravid. Jag vill inte vara ett offer.
Jag vill ju prestera lika mycket som vanligt. 
Jag vill inte gnälla.
Jag vill stålsätta mig.
Gillar inte att få frågan hur jag mår, då måste jag linda in sanningen i ett lite hårdare hölje.
 
Men kroppen säger ifrån. Jag mår mer illa och får mer svårt att äta. Jag är yr och har ofta fruktansvärd huvudvärk. 
Blodtrycket sjunker ganska ordentligt.
 
Idag är jag i vecka 27. Jag mår illa än, men klarar av att hantera det när jag får ta allt i min takt. 
När jag kan slänga i handbromsen när jag vill.
Om jag kan äta när och vad jag kan.
Det som är mest ovant är att jag går på typ 25% av min normala fart och det känns som att jag jobbar 110%.
Sover löjligt många timmar varje dygn. 
Äter konstiga saker på konstiga tider.
 
Jag är omtumlad och vansinnigt lycklig åt en pigg och stark bebis i magen.
 
Och jag vill dela med mig. Jag vill inte skrämma någon. Jag vill däremot ge något som jag själv saknade när jag hoppade på den här resan; en skymt av den mindre glamourösa sidan av graviditeten.
Vissa mår strålande bra. Det är dessa lyckliga ostar som exponeras. Som står med glänsande bulor på framsidan av iFORM och visar den senaste mammaträningen.
 
Vissa mår sämre än skit och gör det ofta i det tysta. 
För man är ju gravid. Man ska ju vara tacksam. Bara tacksam.
Graviditet är ingen sjukdom.
Bit ihop. Härda ut.
Och berätta för fan inte för nån att du mår som en överkörd bajskorv som frusit fast i asfalten!
 
Jag är glad att jag haft sånt otroligt supportnät omkring mig. Har fått hjälp med allt. 
Fått så mycket omtanke.
 
Ändå avskyr jag fortfarande frågan om hur jag mår. 
Jag hatar att behöva svara att jag mår dåligt. 
Det känns så jävla tjatigt.
Att jag ska behöva känna mig svag.
Mest för att jag alltför oftast inte mår särskilt bra. Illamåendet ligger som en stabil grund och låter nu även andra krämpor bygga sitt lilla bo uppepå. Lite ryggont, lite sammandragningar, lite migrän och lågt blodtryck. 
 
Lite så. Välkommen in i min lilla miserabla värld av graviditetskrämpor som jag absolut inte vill prata om. 
Jag vill bara le stort och lura alla att jag mår bra, med grå hudton mot de lilafärgade påsarna under ögonen.
Berätta om mina stimulerande dagar där jag kliver upp ur sängen, äter, går ut med freja, äter, sover, äter, går ut med freja och sover. 
 
Jag kan förvånas över hur människor kan ta sig friheten att skämtsamt påpeka att: -"Jaaa vänta du bara ska du få se, när du är höggravid, vad ont du kommer ha här och vad obekvämt det kommer kännas där".
 
Nej, för vet ni vad? Jag tänker inte förvänta mig någonting mer alls.
 
Varje graviditet är individuell. Ens egen upplevelse.
Olika kroppar med olika förutsättningar.
 
Och jag tänker vara här och nu.
Med min graviditet.
I min kropp.
 
"What screws us up most in life,
is the picture in our head
of how it´s supposed to be".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela