Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Och så kom hösten

Publicerad 2014-09-09 17:50:05 i Allmänt,

Och luften blir klarare, kyligare. Högre. Löven som fladdrat sig igenom sommaren i ståtlig grönska börjar skifta till en annan färg. Blir tunnare, skörare. Transparenta. Det blåser rätt igenom.
 
Först nu, snart ett år efter min resa startade, kan jag tydligt börja se förändringarna. Som att jag valt färger med omsorg, och först nu målar jag konturerna. Stommen i bilden. Ser tydligt hur mönstret smälter ihop. De små, små förändringarna som jag jobbat så hårt med, och som jag till en början inte förstod innebörden av börjar bli en självklarhet i mitt liv.
 
Jag vände ut och in på mig själv. Blottade varenda liten gömd tanke. Varenda liten kuvad känsla slängde jag fram på bordet. Ingenting fick glömmas eller gömmas mer. Har aldrig varit så sårbar och ynklig.
Jag sorterade allt i små fack. Gav mening. Såg anledningar. Förlät. Skrattade när glada minnen galopperade förbi och sögs med i orkaner av tårar och sorg. 
Jag kom närmare jorden och lyckades få av mig superman-dräkten. Iallafall större delar av den.
 
Jag känner ett sånt lugn i själen. Jag kan se mig själv i ögonen igen. Jag kan stå spritt språngande naken framför en spegel och faktiskt för första gången i mitt liv tycka om och känna respekt för det jag ser. Med muffinmagen och en bristning här och ett ärr där. Kanske för platt rumpa och för få knäböj.
Det är ju såklart en humörfråga också. Jag kan ha en skitdag och ställa mig framför spegeln och bara se Jabba the hut ändå.
 
Men den största skillnaden är att jag får inte samma panik inför den känslan längre. Känner inte fasa att känna mig som Jabba the hut. Jag piskar inte mig själv när det händer. Slutat med mentala slagträn. Kan däremot få en tanke i skallen om varför jag glömt bort att ta hand om mig själv. Den där dyrbara templet och det där enda livet vi bjuds på. Den som ska bära mig igenom livet. Som ska bjuda mig på upplevelser, ta mig på resor. Som ska bära mina barn. Som ska ta mig genom sju hav av smärta och helt nya världar av njutning.
Den tanken är helt ny.
 
Genom en dålig självkänsla har jag även varit världmästare på att döma. Vad du sa. Vad du gjorde. Vad du har på dig. Den jag dömde ut hårdast var ju definitivt alltid mig själv, men inte alls medvetet.
Den största förändringen här är inte att jag magiskt slutat tänka de där blixtsnabba tankarna som finns lagrade i reptilhjärnan. De som hinner slå till innan jag ens hunnit fatta vad jag dömt ut.
Däremot har de där spjutspetsarna numera fått sig en svans som förföljer dem. "Vilken idiot, varför sa hon så?" kommer liksom inte gratis längre, utan får även med en fras på köpet numer. Ta två betala för en-syndromet. "Varför reagerade jag så på vad hon sa? Finns det kanske en mening med det hon säger? Hon kanske har en dålig dag? Kanske JAG har en dålig dag?"
Människor syns plötsligt ur ett nytt ljus. 
 
Många av er kanske funderar varför jag skriver det här så öppet. En del vet jag blir glada av att få ta del. En del kanske blir ledsna, förbannade, vad vet jag? Kanske träffar det jag skrivet någonstans där det gör lite ont? Det är en del av syftet med det här. Att få fler att våga se på sig själva. Plocka fram det där som skaver och sätta på ett skavsårsplåster. Få ett redskap att plocka bort stickan i fingret. 
Framförallt vill jag inspirera, om så bara en enda människa, att sluta vara så hård mot sig själv. Sluta piska och slå sig själv. Inse vilken storhet vi har i oss själva, bara genom att finnas till.
 
Jag har aldrig upplevt en så ljus vår och sommar. En värme och ett ljus som aldrig ville ta slut. Jag har vågat ta så många risker som jag aldrig vågat drömma om förut. Och jag har aldrig håvat hem så många lottovinster heller. Ibland har man förlorat hela insatsen. Men konstigt nog har jag överlevt även det.
 
Nu rullar hösten in med mer utmaningar och drömmar än någonsin. Jag håller kvar huvudet bland molnen men står stadigt kvar med fötterna på jorden. Jag låter livet få vibrera under mina händer. 
Med supermanmasken under kudden, just in case.
 
 

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela