Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Att våga tro.

Publicerad 2014-10-30 18:21:42 i Allmänt,

Jag har alltid varit en städad person. En sån där som tänker igenom. Planerar. Tänker lite till och planerar. Har ibland planerat så mycket att jag missat att genomföra planen. Missade hela balunsen när livet bara rasslade förbi. När alla har kommit vinglande med klackskorna i handen och slipsen runt pannan så sitter jag fortfarande och tuggar på pennan med gult pennfnas i hela truten. Rynkat på pannan när andra hoppat och jar har safeat. Kollat fallskärmen en extra gång. Ifall att.
 
Jag har varit så jäkla skakis inför faktumet att inte vara perfekt. Att en liten detalj skulle bli fel. Noggrant vägt in allas små åsikter och smaker för att få en välbalanserad kompott som passar allas gom. Fullständigt glömt bort att njuta själv. Aldrig kunnat släppa på bromsen och bara gasa så fartvinden fladdrar i mameluckerna.
 
 
Jag har börjat släppa taget. Knutit upp korsetten och börjat andas igen. Vafan då om någon misstycker.
Jag säger ja mer än vad jag säger nej. Vågar mig in i situationer där jag får lite ont i magen.
Släpper fram barnet i mig och följer med i de fladdriga, barnsliga känslorna och ideerna när de kommer.
Jag försöker sluta vara så tillknäppt, jag försöker skratta mer. Jag försöker släppa ner axlarna och släppa på skitnödigheten.
Jag vill kunna göra fel och ångra mig. Jag vill kunna säga förlåt. Jag vill åt den där intensiva, jordnära mänskligheten. Där man kan skratta bort ett misstag. Råka fisa på ett fullsatt möte och skratta åt sig själv tills tårarna sprutar. 
 
Jag är less på den välpolerade ytan. Jag dras till det osminkade, den där strålande vackra sanningen och verkligheten som vi alla här där under alla välformulerade fraser och dammsugna vardagsrumsgolv. Där vi steker köttbullar och kokar sönder makaroner en tisdag eftermiddag i november. Tar på oss mjukisbyxan och tar av oss masken, där vi kan låta oss själva få vara.
 
Livet går i vågor. Mitt liv är inte bara helt drömlikt och fantastiskt jämt. Jag skrattar inte varje dag när jag tuggar i mig frukostmuslin eller när jag kokar mina makaroner. Ibland vill jag också bara få kliva ur mig själv och få vila. När motvinden blåser rätt igenom.
Det är så mänskligt att känna så. 
 
Då handlar det inte om att bita ihop och härda ut. Jag har lärt mig att man inte ska härda ut livet, det är alldeles för kort.
 
 
"Livet handlar inte om att vänta tills ovädret går över; det handlar om att lära sig dansa i regnet" - okänd.
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela