Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Att våga tro.

Publicerad 2014-10-30 18:21:42 i Allmänt,

Jag har alltid varit en städad person. En sån där som tänker igenom. Planerar. Tänker lite till och planerar. Har ibland planerat så mycket att jag missat att genomföra planen. Missade hela balunsen när livet bara rasslade förbi. När alla har kommit vinglande med klackskorna i handen och slipsen runt pannan så sitter jag fortfarande och tuggar på pennan med gult pennfnas i hela truten. Rynkat på pannan när andra hoppat och jar har safeat. Kollat fallskärmen en extra gång. Ifall att.
 
Jag har varit så jäkla skakis inför faktumet att inte vara perfekt. Att en liten detalj skulle bli fel. Noggrant vägt in allas små åsikter och smaker för att få en välbalanserad kompott som passar allas gom. Fullständigt glömt bort att njuta själv. Aldrig kunnat släppa på bromsen och bara gasa så fartvinden fladdrar i mameluckerna.
 
 
Jag har börjat släppa taget. Knutit upp korsetten och börjat andas igen. Vafan då om någon misstycker.
Jag säger ja mer än vad jag säger nej. Vågar mig in i situationer där jag får lite ont i magen.
Släpper fram barnet i mig och följer med i de fladdriga, barnsliga känslorna och ideerna när de kommer.
Jag försöker sluta vara så tillknäppt, jag försöker skratta mer. Jag försöker släppa ner axlarna och släppa på skitnödigheten.
Jag vill kunna göra fel och ångra mig. Jag vill kunna säga förlåt. Jag vill åt den där intensiva, jordnära mänskligheten. Där man kan skratta bort ett misstag. Råka fisa på ett fullsatt möte och skratta åt sig själv tills tårarna sprutar. 
 
Jag är less på den välpolerade ytan. Jag dras till det osminkade, den där strålande vackra sanningen och verkligheten som vi alla här där under alla välformulerade fraser och dammsugna vardagsrumsgolv. Där vi steker köttbullar och kokar sönder makaroner en tisdag eftermiddag i november. Tar på oss mjukisbyxan och tar av oss masken, där vi kan låta oss själva få vara.
 
Livet går i vågor. Mitt liv är inte bara helt drömlikt och fantastiskt jämt. Jag skrattar inte varje dag när jag tuggar i mig frukostmuslin eller när jag kokar mina makaroner. Ibland vill jag också bara få kliva ur mig själv och få vila. När motvinden blåser rätt igenom.
Det är så mänskligt att känna så. 
 
Då handlar det inte om att bita ihop och härda ut. Jag har lärt mig att man inte ska härda ut livet, det är alldeles för kort.
 
 
"Livet handlar inte om att vänta tills ovädret går över; det handlar om att lära sig dansa i regnet" - okänd.
 
 
 
 
 
 
 
 

Ettårsjubileum

Publicerad 2014-10-07 11:00:43 i Allmänt,

I september var det ett år sedan allt började. 
Rättare sagt var det ett år sedan jag missade branten och bara lät benen bära min kropp rätt ner i ravinen.
Det var ett år sedan som jag lade av och vaknade upp på samma gång.
Kraschade och föddes samtidigt.
 
För första gången någonsin känns det som, men åtminstonde på otroligt länge, vaknar jag utsövd på morgonen. Helt obeskrivlig känsla, att vakna och faktiskt vilja gå upp, utan att vilja sova mer. Och det är egentligen bara de sista veckorna jag känt så. Först nu är energinivån åter över det gröna strecket och den lilla bubblan sakta guppar upp och ner i barometervätskan. 
 
Jag kan finna mig själv flera gånger varje dag, flygande i samma tankebubbla; att livet är fantastiskt. Som att jag bytt sida och ser exakt samma verklighet som innan, fast ur en helt annan vinkel. Istället för skuggsidan ser jag nu färgerna och alla små detaljer. Har ork, styrka och mod att se alla delarna.
Är inte lika rädd längre. Känner att jag har grunden gjuten i mina fötter ifall det blåser upp till storm.
Jag kommer inte flyga iväg och försvinna. Jag kommer att stå kvar med fötterna i den stora betongklump som jag det sista året lagt ner så mycket omsorg på att gjuta.
 
För många av er som läser det här kanske det inte finns någon annan verklighet än detta. Ni kanske inte fattar alls vad jag snackar om. För andra kanske jag är en talande spegelbild.
 
Jag är inte någon sanning. Jag har inte något facit. Vi har alla olika stenar vi behöver vända upp och olika demoner att slåss emot. Vi ska inte alla den vägen vandra. Vi har en hel karta med vägar att vandra, och alla kommer gå åt olika håll, ibland korsa varandras vägar. Ibland krocka. Ibland gå åt samma håll och ta sällskap en stund. Få hålla någon i handen några meter.
Jag är ingen Dalai Lama som sitter i en orange klänning med benen i kors på ett berg och berättar hur du ska göra.
 
 
Såklart har jag också dåliga dagar där jag virar in mig i offerkoftan, tycker synd om mig själv, äter för mycket godis. Gråter en skvätt. Stoppar huvudet i den gamla majonnäsburken. Drar fram lilla Linda ur garderoben och har en pratstund. Får vara liten en stund.
Det kallas att vara människa. För det är mänskligt att snubbla till på sina stenar.
 
Men när jag inser att det finns annat som är mer värt att lägga sin tid på, så reser jag mig igen, fyller lungorna med en ny bris, låter majonnäsen rinna av mig, klättrar upp mot toppen igen och låter det orange tyget fladdra i vinden bakom mig.
 
 
 

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela