Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Drömmen

Publicerad 2014-11-25 20:57:00 i Allmänt,

Drömmen.
Den där fladdrande längtan att fånga ett ögonblick. Stanna i ett andetag. Fylla lungorna med en känsla av lycka och eufori.
Ni vet. Att drömma.
 
När vi var barn var det vår bensin, vår gaspedal framåt. Orädda drömmare. Vi visste vad vi ville bli. Vi visste allt. Inte hur, kartan var under kontruktion och ett senare projekt. Det kunde vänta.
Och det fanns inga omöjligheter. Vi ville vara austronaut och president och rallyförare.
Våra föräldrar lade huvudet på sned och log när vi satte salladsskålen på huvudet och fladdrade ut i rymden. Våran naivitet fick vara underhållning. Kvällens nummer.
 
Jag känner ingen som är austronaut. Ingen från min skola blev president. Inte ens nån rallyförare. Åtminstonde inte officiellt.
 
Nånstans efter vägen tog drömmen liksom slut. Fadades över sakta till en verklighet. Det man borde. Det som bör fungera när man landar med fötterna på den kalla, skitiga jordytan. Där smalt vi liksom samman med det bruna och grå. Lite grus i skon. Lite grus i ögonvrån när vi vaknade ur drömmen och gnuggade oss i ögonen. 
 
Så var vi vakna. Vi släppte på gasen och körde tryggt vår Volvo V70 i Ecodrive för att spara på krutet.
För vad händer om det tar slut? Vad händer om vi somnar om där bakom ratten, med stjärtvärmen på?
Kör vi helt åt helvete då?
 
Jag har tänkt mycket på drömmar på sistonde. Drömt om att drömma. Låsa upp den mentala bojan som jag själv satte dit för så längesedan och bara flyga iväg som en fjäder gör när man skruvar isär en bläckpenna. Fjojojojojojoooong! 
I tanken längtar jag efter att frigöra mig. Skapa en gränslös dröm utan ände. Jag behöver inte ha den som verklighet, men jag vill forma små segment som jag kan gjuta in i min vardag. Som små gula kom-ihåglappar. 
 
Drömmens och visualiseringens effekt på människan är större än vad vi kan förstå. Drömmen har hållt liv i människor som mist allt hopp. Den har tänt ljuset där allt syre tagit slut. Den har målat tavlor där färgen tagit slut. Drömmen är så ofantligt viktig för oss. Tappar vi den tappar vi oss själva. 
 
Jag blev ingen austronaut. Inte heller någon president. Men jag kan lova er, att jag kan gasa min Volvo V70 så att fläktremmen skriker av förvåning i den här gråsjaskiga hösten och spränga ljudvallen i fjärran, helt enbart med en dröm om en mer levande verklighet. 
 
I helt klarvaket tillstånd.
 
Jag ska bara somna om först.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela