Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Mörkertröttman

Publicerad 2014-11-27 14:12:32 i Allmänt,

Som så många andra är även jag trött och slut den här tiden. När mörkret tränger sig på och liksom infiltrerar hela vardagen. Man drar sig tillbaka. Nästlar in sig på insidan. Inuti. Stänger dörren. Låser omvärlden ute. 
 
Det är rätt svårt att acceptera den där känslan av att orken går ner på lägre varv. När inspirationen inte kommer lika lätt. När precis allt kostar lite extra. Den acceptansen anser jag är oerhört viktig att jobba med.
Att vi kan låta oss själva bara få vara en period. Gå på sparlågan och vila kroppen och sinnet. 
Vi behöver inte prestera jämt. Alltid vara igång. Vi behöver inte alltid ge allt på jobbet, träna hårt på gymet. Vi behöver inte glittra och le jämt. Vi behöver inte vara den bästa älskaren varje dag.
Men vi vill ju så gärna! Längtar så intensivt efter att få vara sådär härligt fläckfria. Med senaste 5:2-receptet serverat på middagsbordet och dammsugna golv. Och med fasta rumpor och kåt blick när vi kryper ner i vår nybäddade säng från IKEA.
Vi vill ju bara bli älskade.
 
Är det konstigt att vi mår dåligt när vi har sådana krav på oss själva?
 
Jag jobbar fortfarande dagligen med min stress. Det där monstret som nästan åt upp mig. Jag jobbar med stora förändringar i mitt liv. Jag programmerar om hjärnan ner på cellnivå. 
Jag är öppen. Jag vill berätta och dela med mig. 
Jag vill att ni som läser ska känna igen er och känna er stärkta av det jag läser.
Jag vill väcka nyfikenhet och intresse.
 
Jag läser, även det i perioder. Läser om självutveckling. Förändring. 
Det svåraste med att skapa en förändring och ändra ett beteende är att veta hur. I vilken bok står det vad som funkar för mig? På vilken rad, på vilken sida finns svaret?
Om ni någonsin hittar den där gyllene meningen som förklarar exakt hur man gör, får ni gärna berätta det för mig.
 
Det enklaste sättet jag har kommit på är att göra helt tvärtom. Försök att vara så objektiv du kan i en situation som du anser som problematisk, där du blir ledsen, arg, irriterad eller får någon annan känsla som du inte mår bra av. Du vill agera på ett sätt som du troligen alltid agerat på. Vissa saker sitter i vår ryggmärg. Det har med erfarenheter att göra. Dessa saker måste vi jobba på att bryta, och tro mig, det är skitsvårt
Men gör tvärtom mot vad dina reflexer säger åt dig.
 
Det kommer vara läskigt. Du kommer få ont i magen.
Varenda cell i din kropp kommer att skrika av panik och frustration!
Men prova. Se vad som händer. 
Du kommer bli förvånad.
 
Kom ihåg att våra känslor och reaktioner är våra. De äger vi. 
Vi kan skylla ifrån oss vårt dåliga humör på våran idiotiska chef, lata barn, ignorerande parner, tjatiga föräldrar. Men faktum är att ansvaret ligger i oss själva.
 
När vi lär oss hur vi kan använda våra egna känslor och reaktioner till vår egen fördel för att främja vårt eget välmående, då har vi kommit en bra bit på väg.
 
 
 
 
 
 
 
 

Drömmen

Publicerad 2014-11-25 20:57:00 i Allmänt,

Drömmen.
Den där fladdrande längtan att fånga ett ögonblick. Stanna i ett andetag. Fylla lungorna med en känsla av lycka och eufori.
Ni vet. Att drömma.
 
När vi var barn var det vår bensin, vår gaspedal framåt. Orädda drömmare. Vi visste vad vi ville bli. Vi visste allt. Inte hur, kartan var under kontruktion och ett senare projekt. Det kunde vänta.
Och det fanns inga omöjligheter. Vi ville vara austronaut och president och rallyförare.
Våra föräldrar lade huvudet på sned och log när vi satte salladsskålen på huvudet och fladdrade ut i rymden. Våran naivitet fick vara underhållning. Kvällens nummer.
 
Jag känner ingen som är austronaut. Ingen från min skola blev president. Inte ens nån rallyförare. Åtminstonde inte officiellt.
 
Nånstans efter vägen tog drömmen liksom slut. Fadades över sakta till en verklighet. Det man borde. Det som bör fungera när man landar med fötterna på den kalla, skitiga jordytan. Där smalt vi liksom samman med det bruna och grå. Lite grus i skon. Lite grus i ögonvrån när vi vaknade ur drömmen och gnuggade oss i ögonen. 
 
Så var vi vakna. Vi släppte på gasen och körde tryggt vår Volvo V70 i Ecodrive för att spara på krutet.
För vad händer om det tar slut? Vad händer om vi somnar om där bakom ratten, med stjärtvärmen på?
Kör vi helt åt helvete då?
 
Jag har tänkt mycket på drömmar på sistonde. Drömt om att drömma. Låsa upp den mentala bojan som jag själv satte dit för så längesedan och bara flyga iväg som en fjäder gör när man skruvar isär en bläckpenna. Fjojojojojojoooong! 
I tanken längtar jag efter att frigöra mig. Skapa en gränslös dröm utan ände. Jag behöver inte ha den som verklighet, men jag vill forma små segment som jag kan gjuta in i min vardag. Som små gula kom-ihåglappar. 
 
Drömmens och visualiseringens effekt på människan är större än vad vi kan förstå. Drömmen har hållt liv i människor som mist allt hopp. Den har tänt ljuset där allt syre tagit slut. Den har målat tavlor där färgen tagit slut. Drömmen är så ofantligt viktig för oss. Tappar vi den tappar vi oss själva. 
 
Jag blev ingen austronaut. Inte heller någon president. Men jag kan lova er, att jag kan gasa min Volvo V70 så att fläktremmen skriker av förvåning i den här gråsjaskiga hösten och spränga ljudvallen i fjärran, helt enbart med en dröm om en mer levande verklighet. 
 
I helt klarvaket tillstånd.
 
Jag ska bara somna om först.
 
 
 

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela