Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Värderingar och garderobsrensning

Publicerad 2014-03-26 15:24:11 i Allmänt,

Vi har väl alla den där offerkoftan hängandes i garderoben. Där där bruna, fula, stickiga stinkande koftan. Vissa av oss har den på oss jämt. Är så vana att ha den så det inte märks att den är på. Andra inte. Vissa har slängt den medan somliga låter den hänga där. Låter den påminna oss. Den är där som ett skydd för oss. För när vi inte klarar att lita på oss själva.
 
Jag har spenderat en ganska stor del av min tid i min offerkofta. Oj vad jag har boat in mig i den vissa dagar. Tyckt synd om mig själv. Skyllt på andra. Inte velat eller vågat ta ansvaret. Andra dagar har jag haft styrkan att krypa ur den. Frysa lite i början. För visst blir det naket och kallt när man tar av sig sitt skydd mot världen. Det är en process att skapa ett lagomt tjockt lager av hud som skyddar mot hagelstormar och brännande sol, men ändå inte så tjock så att den stänger ute resten av världen. Vi får inte fastna i oss själva. Gosa in oss i våra egon.
 
Det är så jävla tufft att ställa sig själv mot väggen, framförallt när man är där. Liksom alldeles pånyttfödd. Skör. Huden är så tunn att det blåser rakt igenom. 
 
Min nästa uppgift är att fundera kring mina värderingar. Vad har jag för värderingar? Vad är viktigt för mig? Vad står jag för? Vad är det som gör att mina framtida barn kommer att vara stola över mig? 
Jag förstod i och med detta att offerkoftan måste av. För i den har mina värderingar liksom trasslat in sig bland de tjocka ulltrådarna. Dom finns där, det vet jag ju, men jag har tappat bort dem lite. Genom att ha helt fel folkus.
 
Jag är tacksam. Så vansinnigt och oerhört tacksam. Och det kan ju tyckas konstigt. Varför ska man vara tacksam för att man gått med huvudet rätt in i kaklet så fontanellen sprack och bildade ett stort slukhål rätt ner i avgrunden? 
Därför att jag ibland alla tårar, darrande händer och bland alla miljarder stunder av tvivel på mig själv hittade en bit av mig. Av Linda. Genom att driva sig själv till en personlig konkurs gör att man hamnar i ett vägval. Antingen så tar man tag i sig själv. Ger sig själv en chans. Tar sig själv på allvar. Tar tag i tråden som ligger framför snoken och drar. Repar upp varenda maska i koftan.
Eller så hoppar man ner i slukhålet iklädd sin offerkofta.
 
Det krävs en jävla stake att sträcka på ryggen och säga att här är jag. Såhär är jag. Såhär tycker jag.
Det krävs sån enorm tillit att våga säga nej. Tidigare har jag trott att den tilliten måste ligga hos personen jag säger nej till. 
 
Men tilliten finns inom mig. Tilliten till mig själv. I virrvarret av räta maskor i min fula offerkofta.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela