Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

När det tar stopp

Publicerad 2014-03-07 11:07:23 i Allmänt,

Jag tänkte ta och skriva ett inlägg för att sammanfatta den senaste tiden. Både för att dela med mig, men också för ett terapeutiskt syfte. Kanske kan jag hjälpa någon som är påväg åt samma håll, eller någon som är i samma sits. Jag har lärt mig att igenkänningsfaktorn är ganska kraftfull.
 
Tröttheten har väl försökt tränga sig på ett längre tag, jag minns faktiskt inte hur länge. Det är nog längre än vad jag riktigt reflekterat över. Det har blivit som en norm, som en del av livet. Riktigt påtaglig blev den först i somras. Jag skapade dock andningshål i vardagen genom att slänga om schemat här och där, så min lediga tid kunde bli lite längre än innan. Tog djupa andetag, höll andan, och körde igen. Lite hårdare.
För det var mitt sätt att mota trötthet. Inte låtsas om den genom att köra lite hårdare. Lite till. Lite bättre.
 
Wow, vilken duktig tjej som har klarat allt detta! Kom klarar allt detta! Som ska klara allt detta. Det var min föda. Mitt bränsle att fortsätta med huvudet rätt in i duktighetsfällan. 
 
I september blev jag sjuk första gången. En simpel urinvägsinfektion. Dock gav den sig inte på en vecka. Jag kände mig hängig och slut. Hade lite feber hela veckan. 
Avslutade veckan med rätt så hård träning. 
Ni minns va? Duktig och tuff tjej som pallar det!
 
Det tog inte många dagar förrän bihålorna började spöka och jag åkte på en redig förkylning med värk i bihålorna. Sjuk igen. Vilar. Blir lite bättre. Bränner på i samma tempo igen. Jag är ju så himla duktig.
 
I början av November (om jag minns rätt) börjar en visdomstand att krångla. Har ont och svårt att äta. Går till tandläkaren som konstaterar en inflammation och att tanden kommer ut åt fel håll. Ska överväga att dra ut den. Dagen efter får jag feber och påbörjar antibiotikakur nr 2 för hösten. När den är slut drar jag ur tanden.
 
Ok, men nu så får det vara bra! Nu kör vi på igen! 100% på jobbet. För att vara helt säker på att bli rejält utbränd så tar jag på mig ett par ansvarsområden också. För jag är ju så duktig!
 
Dras även under hösten med en envis värk i nacke och axlar. Jag kan för mitt liv inte förstå vad den kommer ifrån. Men jag måste ju träna mer! Så jag tränar mer också, för säkerhets skull.
 
Jag får från strax innan jul till i början av januari en längre ledighet. Jag hinner hämta andan. Men inte mer än så.
 
I slutet av december börjar jag hosta. Hostar som en tbc-sjuk på ett sanatorium. Vaken på nätterna. Håller sambon vaken på nätterna. Tur man jobbar som sjuksköterska på en vårdcentral, tänker jag! Då slipper jag ju krångla till det med att söka vård, då kan jag ju bara fråga en doktor på jobbet om hjälp! Får mollipect, cocillana och doxyferm (antibiotika mot luftvägsinfektion) utskrivet. Kör det i några veckor. Blir inte bättre. Tröttheten blir mer påtaglig än någonsin. 
Söker min egen vårdcentral. Som patient.
 
Får träffa en läkare som tar diverse prover och lyssnar på lungor. Inget infektionsfokus enligt proverna. Fina blodvärden. Inget astmatiskt enligt läkaren. Av någon anledning har jag hyperreaktiva luftrör. Får astmamedicin att prova. Det hjälper skapligt.
 
Efter ytterligare tre veckor får jag ont i höger sida av bröstkorgen. Är palpöm över ett revben och diagnostiserar mig själv (jamen, jag är ju så duktig!) med en stressfraktur i ett revben pga hostan. Tar ipren och alvedon. Klarar mig genom vardagen på jobbet. Träning är bara att glömma.
Fast... jag kan ju prova... Åker till gymet. Kör 20 minuter löpbandsintervaller och corestyrka.
Måste jag tillägga att det blev sämre?
 
En fredagskväll några veckor senare kommer ett par vänner på besök. Nu är vi inne i februari. Vi ska äta middag. Får plötsligt på bara 10 minuter vansinnigt ont i hela höger sida av bröstkorgen. Det strålar mot ryggen. Jag har så ont att jag knappt kan andas. Knappt kan röra mig. Tar en gammal dammig tramadol i ett skåp som säkert är 5 år gammal. Somnar.
 
Vaknar på lördagen med samma smärta. Blir rädd. Åker till akuten.
 
Lungröntgen är fin. Proverna är fina. Troligtvis en revbensfraktur och en större muskelbristning i intercostalmusklerna. Får citodon. Hem och vila.
 
Tar en citodon.
 
Tänker en tanke hemma i lugnet... "Tänk om jag inte är trött för att jag är sjuk hela tiden (vilket jag tidigare tänkt). Tänk om jag är sjuk för att jag är så himla trött".
Den tanken var som att lyfta lite, lite på en lucka. Och bakom luckan väntar en hel flod som vill strömma ut. Och det gör den.
Och här krashar jag.Helt och hållet.
 
Tröttheten tar tag om mig och kramar mig så hårt att jag tappar andan. Det är en så oerhört märklig känsla, den här totalt dränerande tröttheten. När man får samla varenda liten droppe av energi för att ta sig upp ur sängen och gå på toa. Inte minst att plötsligt ligga som en våt fläck på marken och inse att man inte är duktiga tjejen längre. Att jag är alldeles för trött för att orka vara det.
 
Jag ligger i sängen och soffan i en vecka. Laddar för att kunna ta mig till jobbet på måndag. Det måste jag ju.
 
Behöver jag säga att det inte ens fanns på världskartan?
 
På måndagen blir det ett besök till läkaren igen. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag bara gråter och pratar helt osammanhängande om allt som har hänt. Försöker få ihop en förståelig helhet. Inser att det inte går. Inser att han förstår ändå.
Jag får en sjukskrivning i tre veckor med diagnosen utmattningssyndrom, "för nuförtiden säger vi inte utbrändhet mer".
 
Vilar ännu en vecka. 
 
Under all den här sjukdomstiden som har varit från september fram till nu, så har jag förutom att jobba 100%, ju även städat (det måste ju vara perfekt snygg hemma!), handlat (man måte ju äta nyttigt och bra), tagit hand om hunden, tagit c-körkort (hurra vilken duktig, tuff tjej!). Inte för att någon har bett mig, utan för att det är ju bara så det ska vara. Hela livet har blivit ett enda stor måste. En enda stor uppgift att utföra. Jag gör knappt någonting alls för mig själv längre. Jag har hamnat i ett riktigt hamsterhjul som nu snurrar i centrifugalkraft. Jag har ingen möjlighet att ta mig ur under dessa förutsättningar.
 
Tar kontakt med samtalsmottagningen och får börja KBT (kognitiv beteendeterapi). Får en fantastisk terapeut.
 
Man kan säga att jag får lite hjälp på traven att sakta ner farten och hoppa ur hamsterhjulet. Det får för all del fortsätta snurra, men jag tänker inte befinna mig i det mer. Jag kan på min höjd stå på sidan av och titta på.
 
Den första sjukskrivningstiden går ut på att vila. Låta kroppen få komma igen. Låta alla små korn av mig själv sakta singla ner på sin plats och lägga sig tillrätta. Låta mig själv få bli hel igen. Låta mig själv känna att det faktiskt är ok.
För det är det.
 
Jag kommer upp på fötterna igen och unnar mig. Gör sånt jag mår bra av. Stickar. Sover. Cyklar. Kör Freja till dagis trots att jag är hemma. För att jag ska få ta hand om mig själv. Går till gymet och tränar med de lättaste vikterna. Duschar länge. Bastar. Äter mat som jag mår bra av. Struntar i disken. Struntar i tvätten. Struntar i att det krasar under fötterna när jag går på golvet. Låter sminkväskan stå. Umgås med människor som ger mig energi. Är ärlig mot mig själv. 
 
Jag kommer få jobba på att stanna upp då och då. Varje dag. För att känna av kroppen och att jag inte tänjer på gränserna i onödan. Lära mig säga nej. Lära mig säga ja. Jobba med vad som faktiskt verkligen är viktigt för mig och vad som är oviktigt. Vad som behöver göras nu och vad som faktiskt kan vänta.
 
För livet är inte ögonblicket som var, och inte det som kommer.
Det är nu.
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Susann

Publicerad 2014-03-07 14:40:29

Tack för att jag får läsa dina tankar <3 Önskar dig lycka till på resan att hitta Dig själv och jag är övertygad om att du kommer hitta den väg som är bäst för just Dig! <3 Kramar i massor

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela