Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Att ställa sig bredvid, och titta på.

Publicerad 2014-03-20 10:28:06 i Allmänt,

Nu vet alla känslomännsiskor exakt vad det är jag ska besriva. Vi som går med känslorna på utsidan. Som kan känna en annan människas tankar som stötar rakt igenom huden och rakt in i själen. Ni kommer att känna igen varenda stavelse. 
 
Ni andra får försöka förstå ändå. Eller skit i det.
 
Jag har lärt mig att läsa världen. Alla dolda bukskap och outtalade undermeningar är vad jag har skapat min överlevnad på. Min verklighet. Det är så jag formats. Att ta emot signaler som andra inte uppfattar. Åtminstonde inte på samma sätt.
En blick eller ett ord, en mikrodels sekund som planteras i mitt inre och på samma tid växer till en evighet av tankar och känslor. Lindar in mig i en kokong av möjligheter till att skapa min egen verklighet. Här kan jag bygga den själv, utan att någon ser. Vad betydde det? Varför? Vad gjorde jag? Vad skulle jag gjort?
 
Vad menar du? Ibland finns det en tanke bakom och ibland inte.
 
Men det är alltid jag som ofrivilligt och opåtvingat tar på mig ansvaret för det. Och i mitt fall leder det oftast till katastroftankar. Jag duger inte. Jag kommer att bli lämnad. Jag är inte bra som jag är. Jag gör fel. Hur ska jag göra rätt? Hur ska jag ändra mig? Anpassa mig? 
 
Hur blir jag älskad?
 
Men till sist, när man tagit på sig hela jävla världens små medvetna eller omedvetna pikar så orkar man inte tänka mer. Inte känna mer. Man sysselsätter sig med annat när det tar över. Sånt som det fantastiska sinnet uppfunnit att göra för att kompensera upp att man inte duger. Såna där duktighetsgrejer. Städa, handla, laga mat, klippa klor på hunden, städa bilen. Jobba lite för hårt. Skapa en perfekt polish. Den här listan pågår för evigt. Det vet ni också. Den här arbetslistan, den tar faktiskt aldrig slut. För när man varvat planen, så är det bara att fortsätta springa ett varv till, och ett till, och ett till.
 
Och när man står där med huvudet i majonnäsburken och varken ser, hör eller kan andas för att man har hela huvudet fyllt med en kladdig, fet, äcklig massa, så är det oerhört svårt att tänka klart. 
Jag har bara sprungit och sprungit. Ifrån alla jävla känslor och tankar om hur jag bör göra och vara. 
 
Har sprungit ifrån mig själv.
 
Och nu plötsligt måste jag öva på att stanna. Ta upp huvudet ut majonnäsen och öppna ögonen för allt som behöver komma ifatt. Vissa saker hinner jag med att fånga med min baseballhandske som jag hunnit få på mig. Hinner i godan ro studera, bolla med, andas in och andas ut innan det försvinner.
Andra saker kommer flygades som projektiler och krashar rätt in i hjärtat på mig. River upp hål i mitt själsliga segel. Men jag måste stå kvar nu. Jag måste få göra plats åt allt som jagar mig i mitt lilla inre, för att se att det inte är farligt längre. Det som går sönder nu kommer att bli helt igen. Se monstret rätt i ögonen och vägra ge vika och se att monstret faktiskt krymper till ett litet mjukt fjun som dansar iväg i vinden. Stora jag måste ta lilla Linda i handen och leda ut henne i ljuset igen. Hålla hårt i handen och bara gå tillsammans ur den här stormen.
 
Med majonnäs i håret.
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Camilla

Publicerad 2014-03-20 11:39:21

U and me sis!!!! Men jag har fördelen (?) med att vara en smula lat......😉

Postat av: kerstin

Publicerad 2014-03-20 14:56:46

Vad bra du skriver Linda!!!!!

Postat av: Susann

Publicerad 2014-03-20 22:40:41

Du skriver så levande och bra! Du vet att jag står där bredvid dig och hejar på varenda framsteg du tar och när du stannar till och har en lite sämre dag, finns jag där då också <3

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela