Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Mobilblogg där bilderna får tala

Publicerad 2014-03-27 21:14:08 i Allmänt,

Tog en tur på Märtan idag. Så skönt att bara trampa. Trampa ur allt det gamla och andas in det nya mellan lerstänken.
 
 
 
 
Klart min Märta ska få vara med!
 
 
Sinnesro. Bara sinnesro.

Värderingar och garderobsrensning

Publicerad 2014-03-26 15:24:11 i Allmänt,

Vi har väl alla den där offerkoftan hängandes i garderoben. Där där bruna, fula, stickiga stinkande koftan. Vissa av oss har den på oss jämt. Är så vana att ha den så det inte märks att den är på. Andra inte. Vissa har slängt den medan somliga låter den hänga där. Låter den påminna oss. Den är där som ett skydd för oss. För när vi inte klarar att lita på oss själva.
 
Jag har spenderat en ganska stor del av min tid i min offerkofta. Oj vad jag har boat in mig i den vissa dagar. Tyckt synd om mig själv. Skyllt på andra. Inte velat eller vågat ta ansvaret. Andra dagar har jag haft styrkan att krypa ur den. Frysa lite i början. För visst blir det naket och kallt när man tar av sig sitt skydd mot världen. Det är en process att skapa ett lagomt tjockt lager av hud som skyddar mot hagelstormar och brännande sol, men ändå inte så tjock så att den stänger ute resten av världen. Vi får inte fastna i oss själva. Gosa in oss i våra egon.
 
Det är så jävla tufft att ställa sig själv mot väggen, framförallt när man är där. Liksom alldeles pånyttfödd. Skör. Huden är så tunn att det blåser rakt igenom. 
 
Min nästa uppgift är att fundera kring mina värderingar. Vad har jag för värderingar? Vad är viktigt för mig? Vad står jag för? Vad är det som gör att mina framtida barn kommer att vara stola över mig? 
Jag förstod i och med detta att offerkoftan måste av. För i den har mina värderingar liksom trasslat in sig bland de tjocka ulltrådarna. Dom finns där, det vet jag ju, men jag har tappat bort dem lite. Genom att ha helt fel folkus.
 
Jag är tacksam. Så vansinnigt och oerhört tacksam. Och det kan ju tyckas konstigt. Varför ska man vara tacksam för att man gått med huvudet rätt in i kaklet så fontanellen sprack och bildade ett stort slukhål rätt ner i avgrunden? 
Därför att jag ibland alla tårar, darrande händer och bland alla miljarder stunder av tvivel på mig själv hittade en bit av mig. Av Linda. Genom att driva sig själv till en personlig konkurs gör att man hamnar i ett vägval. Antingen så tar man tag i sig själv. Ger sig själv en chans. Tar sig själv på allvar. Tar tag i tråden som ligger framför snoken och drar. Repar upp varenda maska i koftan.
Eller så hoppar man ner i slukhålet iklädd sin offerkofta.
 
Det krävs en jävla stake att sträcka på ryggen och säga att här är jag. Såhär är jag. Såhär tycker jag.
Det krävs sån enorm tillit att våga säga nej. Tidigare har jag trott att den tilliten måste ligga hos personen jag säger nej till. 
 
Men tilliten finns inom mig. Tilliten till mig själv. I virrvarret av räta maskor i min fula offerkofta.
 
 
 

Tacksamhet

Publicerad 2014-03-23 11:00:10 i Allmänt,

Såhär ser det lite ut för mig. Ena dagen flyger jag på molnen och nästa dag ligger jag på botten. Jag har liksom svårt för att planera nästa steg i dansen, när jag inte vet hur takten går.
Men jag försöker lära mig att det är ok.
 
Jag hörde nyligen om en upptäckt man gjort hos äldre döende personer. Man har sett att de personer som fastnat någonstans på vägen och trasslat till det, de som inte fann den där stora lyckan, som tappade bort sig på livets alla stigar, ofta kramrar sig fast. Livrädda för att släppa taget klamrar de sig fast vid livets sista suckar med skräck för vad som ska komma på den andra sidan. Trotsar smärtan och lidandet. För att de inte är färdiga. För allt som de ångrar.
De personer som däremot levt sitt liv fullt ut och tagit vara på lyckan, kärleken och funnit det vackra i varje stund, bara sluter sina ögon och mjukt bara svävar iväg över gränsen. Ibland med ett leende på läpparna. Utan rädsla. Utan ånger. 
 
Som sjuksköterska har jag sett båda delar. Jag har hållit händer i livets sista ögonblick. Jag har tagit hand om skal där både trygga och förvirrade själar flugit vidare, ut genom fönsterspringan som jag öppnat för dem.
Hållit om.
Hållit i.
Hålli ut.
 
Många gånger har man väl hört att det alltid finns nån som har det värre. Någon med cancer som inte går att bota. Och att man genom andra ska finna sin egen lycka. Eller olycka. I jämförelse med hen är jag lycklig. I jämförelse med hen ska jag vara lycklig. Annars kommer jante och tar dig!
 
Man jag har gått den vägen. Provat att känna min egen lycka genom en annan persons olycka. I ett ögonblicks sekund har jag kunnat känt en lättnad. Men inte funnit någon lösning. 
 
Vi behöver självklart andra personer omkring oss. Vi behöver närhet och kärlek av andra. En hand att hålla när man tappar sitt fotfäste. När det blåser. Annars överlever vi inte.
Och jag menar givetvis inte att vi inte ska vara olyckliga ibland. För så är det. Saker händer som gör oss ledsna. Det som gör oss skillnad är hur sorgen eller ilskan hanteras. För som oftast är det tabu att hantera starka känslor. Det blir liksom så obekvämt med känslor. Vi ska vika ihop i ett vackert paket, slå in, packa ner och begrava det som tynger oss. Det ska inte finnas mer. Och genom att göra så med det som gör oss mest ont, kommer känslan att växa till oändliga proportioner. Den kommer att genomsyra våra liv. Styra våra tankar. Skada våra relationer. Skada oss. 
 
Att istället öva på att stanna upp. Känna av känslan. Ge den ett ansikte. Ge den plats. Viska att det är ok. Du får vara här. Öppna bröstet och visa att här kan du få bo. Jag gör lite plats åt dig nu. Vi behöver inte slåss.
Ja, det är skrämmande. Men det fungerar. 
De skriker inte lika högt längre. Slår inte lika hårt. De bara är där ett tag innan de flyger iväg ett tag. Det går längre och längre mellan gångerna de hälsar på.
 
Jag har börjat söka efter den verkliga lyckan. Den lyckan som bor i mig. Den som står där som en liten spirande blomma, trots hårda årstider, åsikter, miljögifter och sjukdomar. 
Genom att öppna gamla, knarrande dörrar, lyfta på murknade bräder och tusen lager av skräp, där vissa minnen väller upp som giftig rök och andra kommer som friska vindar, kan jag närma mig min egen verklighet. Den som är oberoende av andras verklighet. Den där starka, genuina och vackraste av krafter.
 
Den som suddar ut rädslan. Den som håller ryggen rak när jag vill krokna och den som får mig att kunna stå kvar i motvinden och kunna njuta när den smeker mot huden.
 
Den som inger hopp när man tappat sin tro.
Den som skänker tacksamhet trots att världen ligger i ruiner.
Den som ger kärlek när man lämnats ensam. 
 
Den som ger mitt framtida, rynkiga, mjuka ansikte ett leende när jag så småningom svävar över till en annan verklighet, helt utan rädsla och kamp.
 
 
 

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela