Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Receptet på min lycka

Publicerad 2014-06-27 17:50:20 i Allmänt,

Jag ser att ni fortfarande är många som läser här, trots min tystnad.
Kul! :)
 
Det är ju såklart långt ifrån klart, mitt recept. Men sen februari i år har jag lyft på stenar och stockar och hittat några viktiga ingredienser till min egen lyckokaka.
 
Det där breaket jag fick var så oerhört välbehövligt. Nu i efterhand när jag kan se tillbaka på min resa kan jag se och förstå vikten av tiden för mig själv, med mina tankar, känslor och rädslor.
Krashen har jag funderat mycket på. Det närmaste jag kan beskriva det så att andra ska kunna förstå känslan är att börja en joggingtur och komma fram till en backe. En backe som man försiktigt börjar springa nedför, men som bara blir mer och mer brant. Benen går snabbare och snabbare till den grad att man antingen måste ha en oerhörd styrka för att kunna bromsa och stanna, eller helt enkelt bara ramla. Krascha och sen ta sig upp igen.
Styrkan att stanna var jag inte ens i närheten av.
Så jag föll och krashade. 
Och jag tog mig upp igen.
Borstade av mig.
Läkte blåmärken och sår.
Tog tid till mig själv.
 
Därefter har jag letat grundstenar och efter min egen lycka.
Inte lyckan för att göra någon annan glad.
Och jag tänkte dela med mig av några saker som blivit grundläggande i mitt liv.
Och kom ihåg  att det är MIG jag talar om nu.
Ni har era egna åsikter och referenser om hur man blir lycklig och hel.
 
Ta ansvar. Det är mitt liv. Min situation. Mina känslor. 
Lämnar inte min lycka i någon annans händer. Dvs, ser vad jag själv kan göra för att jag ska bli lycklig, och hänger inte upp mig på allt jag inte kan göra eller vad någon annan skulle kunna göra för att jag ska bli lycklig.
Jag förtjänar min lycka, och det är ingen som kommer ge den till mig. Jag måste ta den själv.
 
Sluta se mig själv som ett offer. "Man blir vad man gör sig till", är ett citat som jag anser att det ligger en del i. Jag har sett mig själv som ett offer många gånger, big time. Jag kan inte göra det, bara för.... etc. Ja, ni vet...
Jag har letat efter förmågan att kunna stanna upp där, när den känslan och tanken kommer. När jag börjar tycka synd om mig själv. När jag blir ett offer för omständigheterna.
Visst kan man väl stanna där om man vill. Men jag blir bara mer olycklig av det. Plus att jag anser det som fegt.
Att rycka sig själv ur den sinnesstämningen börjar med att uppmärksamma när man hamnar där. I vilka situationer? Det kräver övning, övning och övning. Men när man väl märker att "hallå, nu hamnade jag ju här, och tycker synd om mig själv!", då öppnas dörrar jag aldrig sett förut! Jag har faktiskt ett val. Jag kan ta en annan väg.
Och det känns så jävla skönt. 
Jag kan välja min lycka. (JA jag har läst Pollack) :)
 
Se det fina i andra. Och våga se det mindre fina i mig själv! Det man ogillar hos andra är faktiskt ofta det man tycker minst om hos sig själv. För man är faktiskt alltid sig själv närmst.
Jag blir inte gladare av att hata andra, eller att irritera mig på andras beteenden eller ord. Jag har blivit lite mer självkritisk. När jag irriterar mig på nåt hos någon annan brukar jag närma mig den otrevliga och skrämmande tanken att det kanske återspeglar mitt eget oönskade beteende. 
Ja, det är jobbigt. Nej, det är inte alltid så trevligt och kul.
Men faktum är att jag snabbare kan släppa min irritation hos den andra.
Och vad händer då?
Jag vinner mer glädje.
 
Ge mig själv det jag vill ha. Det här kan vara jättetufft ibland, men jag anser att det är nödvändigt. Att våga kräva, stå upp för mig själv. Säga nej för min egen skull. Ta för mig av det jag vill ha. Och här snackar jag inte om att vilja ha en corvette eller vinna en miljon på lotto. Här snackar jag om att stå fast vid vad jag vill göra, och låta andra tycka vad de vill om det. 
 
Inse att jag inte kan rädda alla. Den största frustrationen i att finna min egen lycka är att se andra som sitter fast i liknande beteenden som jag gjorde när jag mådde som allra allra sämst. Där jag kan se någons olycka. 
Där jag önskar så innerligt att jag skulle kunna hjälpa på något sätt. Ge förutsättningar att kunna gå samma väg som jag. Där jag verkligen, verkligen vill dela med mig av mina verktyg.
Men faktum är, att om man själv inte vill öppna sina ögon, så kan inte heller någon annan göra det, hur mycket man än vill.
 
Som min fantastiska terapeut K sa till mig, när jag berättade om detta:
Linda, kom ihåg att det är mänskligt.
 
Och det är det.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela