Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Att våga vara ensam.

Publicerad 2014-04-15 20:14:28 i Allmänt,

Jag har aldrig gillat det. Att vara ensam. 
Med mig själv.
För mig själv.
Det har rört upp en virvel av gammal oro. Oro över gud vet vad. Antingen har det varit rädsla för mörker, spöken. Seriemördare. Listan kan göras lång över vad jag blir rädd för när jag är ensam.
 
Men den här oron har jag försökt jaga ifatt. Snurrat med i virvelstormarna som vaknar när jag blir själv. Gått efter rastlösheten. Grabbat tag i ångesten. 
 
I virrvarret av vardagar, människor som möts, timmar som kommer och går är det så lätt att bara åka med i bergochdalbanan. Tankarna far igenom sinnet som stormvindar, den ena hinner knappt lämna innan nästa kommer. Fullt sysselsatt av dagarna som gick.
 
Men när tempot dras ner och allt kommer till ro, där helt i mitt eget sällskap, gnager känslan. Känslan som skriker till mitt medvetande att jag är lämnad. Själv. Ensam.
I mitt eget sällskap försvinner jag.
Jag finns inte mer om jag inte kan finnas genom någon annan.
Jag existerar inte om jag inte syns för någon. Hörs hos någon.
Den känslan är värre än all rädsla för spöken och mörker. Känslan av att i en mikrodels sekund helt tappa bort sig själv. Inte kunna hitta sin egen skugga.
Tappa färgen. Konturerna.
Klamra sig fast där man syns. Där man finns.
 
Den sista tiden har jag spenderat många timmar själv. Både dag och natt. Brottats med ångesten. Svalt klumpen i halsen gång på gång.
Jag har övat på att se min egen skugga. Förstå att den bara finns för att jag står här. Oavsett vem som ser mig eller hör mig, så finns jag.
Och jag finns här för mig.
Jag lever tack vare mig.
Jag är påväg att hitta mig själv på riktigt, för allra första gången i mitt liv. Helt tack vare mig själv. 
Tack vare att jag gett mig själv tid. Tröstat mig själv. Berömt och peppat mig själv. Prioriterat mig själv. Lyft upp mig själv.  
Blivit värdig.
 
Jag kan släppa taget lite om omvärlden. Trappa ner tempot. Sitta ner och ta emot känslorna när de kommer. Bli uppmärksam på hur det känns och se alla tankar det skapar.
 
Våga vara helt ensam med mig själv.
 
 

Kommentarer

Postat av: Kussiluss

Publicerad 2014-04-15 22:18:17

Va fint och målande du beskriver det Findus!
Har fu tänkt den jär tanken ; Kanske kan du komma till den punkten då kommer på hur fantastisk du är bara i dig själv - och uppskatta att umgås med dig själv lite? Din egen bästa kompis du och du liksom - vilken ynnest att få umgås ostört med dig själv. Intressanta tankar som kan mynna ut i ingenting. Göra alla de där sakerna man tycker lite extra om; lags favvo rätten se favvofilmen å liksom bara cellibrate hur awsom du är? :)

Postat av: Kusse

Publicerad 2014-04-15 22:19:41

Jädra telefon. Du får gissa dig fram bland mobilstavningen :)

Postat av: susann

Publicerad 2014-04-15 22:26:53

<3 <3 <3

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela