Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Huset och kärleken

Publicerad 2014-04-17 15:48:49 i Allmänt,

Har skrivit en del om kärleken hittills, framförallt till sig själv. Att hitta tillbaka dit. Att leva för sin egen skull. Att kunna stå på egna ben och kunna känna sig bekväm i sitt eget sällskap. 
Se sig själv i spegeln.
 
Men det finns ju mer kärlek i livet än så. Livet skulle bli ganska torrt och grått om vi bara levde för oss själva. Om den enda vi älskade var oss själva. 
Ganska ensamt skulle det bli. 
 
Men jag tror att det är hos oss det börjar. Vi måste våga se oss själva innan vi kan höja blicken och se andra.
Lägga grunden i oss själva. Den stadiga, fasta grunden, som inte ger vika när det stormar. Sen använder vi oss av de byggstenar som vi älskar för att bygga vårt drömhus. Väljer med omsorg. Former och material. Faller för leenden. Håller fast vid de som ger huset liv. Använder våra favoritfärger ur paletten för att måla med. Måla vårt liv med de färger vi älskar. Fylla vårt hus med de människor som betyder mest. Våga öppna hjärtat och låta någon att kliva på.
 
Ibland får vi en fuktskada. Eller skadedjur. Taket kanske blåser av i nån storm. Färgen flagnar efter en fantastisk sommar, så vi får lägga ner vår tid på att måla om. Vi kanske får mögel.
Då är det upp till oss att uppmärksamma det. För det är vårt hus.
Fukten kommer fortsätta spridas. Färgen fortsätta att trilla av. Ingen kan tvinga oss att renovera skadan, om vi inte vill. Vi kan välja att leva i ett ruckel. 
Till slut är huset borta och grunden börjar spricka. 
 
 
Jag besteg ett berg förra sommaren. Det var Jesper som tog med mig dit.
Han hade gått samma väg långt innan mig, men ville nu ta med mig på samma upplevelse. Och jag hade inte en aning om vad som väntade.
Första biten var ganska lätt. Vi traskade fram. Skrattade. Pratade. Höll varann i handen.
Men berget blev brantare, och hjärtat bankade hårdare. Stigen byttes mot stenbumlingar och bergväggar. Plötsligt står jag inför branten och skakar. Är så fruktansvärt rädd. För höjden, för branten och allt som kan hända.
Jesper går framför mig. Han är så lugn. Så övertygande att jag kommer klara det. Hjälper mig ett steg i taget. Väntar in. Låter mig ta det i min takt. 
Jag vill bara bli buren. Ända till toppen. Jag är så fruktanskvärt rädd, att jag inte känner att jag klarar av det.
Men jag går ändå. Tar ett steg i taget. Klättrar. Skymtar toppen.
Genom floder av tårar, darriga händer och en enorm tvivlan på mig själv så står vi plötsligt där, på toppen. Tillsammans. 
 
På ungefär samma sätt som då, har Jesper gått med mig genom hela den här resan. Aldrig burit mig. Aldrig visat vilken väg jag ska ta. Bara hjälpt mig med kartan och kompassen. Hejat på när jag varit som tröttast. Hjälpt mig upp när jag ramlat. 
Torkat tårar. Gett mig luft. Låtit mig vila. Langat en flaska vatten när jag kämpat som allra allra hårast med att nå någon form av mållinje. 
Stått med när jag gjutit min grund.
 
Jag vet vad kärlek innebär idag. Det är inte alltid rosenrött och skimrande. 
För ibland, när vattenläckan är ett faktum, kan man behöva hjälp med renoveringen.
Både med grund och med färg.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och jag vill måla hela mitt liv med dig.
 
 
 
 

Det här med styrketräning

Publicerad 2014-04-16 11:16:22 i Allmänt,

Att jobba med att bli av med valkar på ena stället, och de dyker upp någon annanstans. Svider dessutom mer än mjölksyran!
 
 
 
Dags att börja träna med handskar?
 

Att våga vara ensam.

Publicerad 2014-04-15 20:14:28 i Allmänt,

Jag har aldrig gillat det. Att vara ensam. 
Med mig själv.
För mig själv.
Det har rört upp en virvel av gammal oro. Oro över gud vet vad. Antingen har det varit rädsla för mörker, spöken. Seriemördare. Listan kan göras lång över vad jag blir rädd för när jag är ensam.
 
Men den här oron har jag försökt jaga ifatt. Snurrat med i virvelstormarna som vaknar när jag blir själv. Gått efter rastlösheten. Grabbat tag i ångesten. 
 
I virrvarret av vardagar, människor som möts, timmar som kommer och går är det så lätt att bara åka med i bergochdalbanan. Tankarna far igenom sinnet som stormvindar, den ena hinner knappt lämna innan nästa kommer. Fullt sysselsatt av dagarna som gick.
 
Men när tempot dras ner och allt kommer till ro, där helt i mitt eget sällskap, gnager känslan. Känslan som skriker till mitt medvetande att jag är lämnad. Själv. Ensam.
I mitt eget sällskap försvinner jag.
Jag finns inte mer om jag inte kan finnas genom någon annan.
Jag existerar inte om jag inte syns för någon. Hörs hos någon.
Den känslan är värre än all rädsla för spöken och mörker. Känslan av att i en mikrodels sekund helt tappa bort sig själv. Inte kunna hitta sin egen skugga.
Tappa färgen. Konturerna.
Klamra sig fast där man syns. Där man finns.
 
Den sista tiden har jag spenderat många timmar själv. Både dag och natt. Brottats med ångesten. Svalt klumpen i halsen gång på gång.
Jag har övat på att se min egen skugga. Förstå att den bara finns för att jag står här. Oavsett vem som ser mig eller hör mig, så finns jag.
Och jag finns här för mig.
Jag lever tack vare mig.
Jag är påväg att hitta mig själv på riktigt, för allra första gången i mitt liv. Helt tack vare mig själv. 
Tack vare att jag gett mig själv tid. Tröstat mig själv. Berömt och peppat mig själv. Prioriterat mig själv. Lyft upp mig själv.  
Blivit värdig.
 
Jag kan släppa taget lite om omvärlden. Trappa ner tempot. Sitta ner och ta emot känslorna när de kommer. Bli uppmärksam på hur det känns och se alla tankar det skapar.
 
Våga vara helt ensam med mig själv.
 
 

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela