Linda Theres Hjortsberg

En blogg om en vanlig kullas väg genom livet.

Återtåget

Publicerad 2016-09-05 22:06:46 i Allmänt,

Diskmaskinen surrar med ett repetativt ljud i köket.
TV´n sorlar i bakgrunden med nån reklamfilm från ICA.
Det sipprar ut lite ljus i dörrspringan från badrummet.
Jesper skrattar till då och då från soffan åt nåt klipp på paddan.
Siri sover tungt sen nån timme tillbaka.
 
Och här sitter jag i min älskade gungstol med datorn i knät. Jag har miljarder tankar och funderingar som jag vill vädra. Det riktigt kokar i huvudet på mig, fast på ett positivt sätt. 
Och jag vill ju som vanligt dela med mig. Jag vill öppna upp, släppa ut, släppa in. Jag vill badda svettiga mammapannor och naket berätta att ni är inte ensamma. NI ÄR INTE ENSAMMA.
 
Liksom tidigare inlägg i den här bloggen, så vill jag fortsätta belysa att vi människor ofta går runt och tänker på exakt samma saker. Men vi tror att vi är de enda som tänker dem. Och så går vi runt och bankar pannan i kaklet för att försöka på nåt sätt slinka in i strömmen av normalitet. Nervöst inlyssnande på hur alla andra gör, läser artiklar om det ena än det andra. Köper böcker av den senaste populärpsykologen. Googlar oss vindögda.
Letar febrilt efter det där perfekta framgångsreceptet, hur man ska dreja en ny skapelse till världen utan att ge den alltför mycket men på vägen. Svingar oss runt i lianerna genom den oändliga djungeln av rekommendationer, bättre vetande, andras erfarenheter, pekande fingrar och skräckhistorier.
Undrar hur i hela fridens namn vi ska orka läsa igenom alla föräldraböcker, WHO´s rekommendationer, alla broschyrer från BVC, MVC, BB osv. 
 
Jag kommer vilja skriva om min syn på föräldraskapet. Jag vill öppna ögon, lätta hjärtan, väcka tankar, skapa diskussion. Jag vill att  föräldrar ska kunna dra en lättnadens suck när de läser här. Tycka det är skönt när nån vågar lyfta på det där tunga gjutjärnslocket och vädra ur lukten av bajsblöja ur det mentala rummet.
 
Vissa saker som jag skriver här kommer säkert flera av er som läser känna igen sig i. Det kan vara saker man sagt, diskussioner vi haft, kommentarer skrivna i nåt cyberspace någonstans. Jag kommer aldrig att skriva ut någons namn och jag kommer vara försiktig med att måla upp sammanhang, för jag vill absolut inte att någon ska känna sig uthängd eller utpekad. Jag vill inte att någon ska känna att jag skriver för att ifrågasätter, motsätter eller på annat sätt underkastar det någon sagt till mig.
Det enda jag vill är att vi ska kunna prata öppet om vad vi tycker, tänker och känner. Det är allt jag vill. För det är så jävla viktigt tycker jag. Inte minst för våra barns skull.
Vi föräldrar måste få knäppa upp den där hårt snörda korsetten, låta vårt känslomässiga fläbb få dallra ut, ta ett djupt andetag och på utandningen få uttrycka vad vi känner. 
 
Jag har bara varit mamma i knappt sex månader. Jag vet ingenting om hur det är att vara förälder till äldre barn. 
Jag utgår bara ifrån mig själv och där jag står precis just nu.
Jag vet inte hur det kommer bli, jag kan inte förstå eller räkna ut hur framtiden kommer att se ut.
 
Och det är ok.
 
Jag är här och nu. Jag har en fantastisk liten dotter. Jag gör så gott jag kan. 
Och just precis nu, så är det allt som behövs.
 
Hoppas ni hänger på!
 

Århundradets inlägg

Publicerad 2015-12-21 20:42:36 i Allmänt,

Skulle det kunna bli. Herregud vilken årskrönika jag skulle kunna skriva ihop. 
Det kommer nog.
Men inte idag. 
 
Jag vill dela med mig idag. Inte av sånt som alla redan vet, som att jag gifte mig, åkte på bröllopsresa, blev gravid och flyttade. Har du missat det utlovas en Oscar! 
 
Nej, den här bloggen har ju blivit lite som en ventil för mig. Ett ställe att vända ut och in på tanken och framförallt att dela med mig av känslor och tankar som jag vet är mer vanliga än vi tror. Jag vill ge er en inblick i mig, för att ni själva ska se inåt. 
Jag vill vara ärlig. Öppen.
Jag vill dela för att skapa samhörighet. 
 
Den här graviditeten var planerad. Kanske lite väl planerad. Iallafall tidsmässigt.
Jag hade även planerat att må lite sådär Hollywood-illa (Jesper som myntat uttrycket)i början för att sedan stråla. Gå på gymmet hade jag tänkt och jag skulle äta nyttigt. Mindre godis. 
Jag skulle jobba till 10 dagar innan förlossningen och jag skulle gå på stan och stoltsera med min nya, mer konvexa kroppsform.
 
I vecka fyra mådde jag toppen.
I vecka fem också.
I vecka sex var det nån som slog av en strömbrytare. Från en dag till nästa.
Spenatpastan med sås på lax som jag älskade dagen innan fullkomligt vände ut och in på mitt inre.
Ett illamående som gjorde hela världen grön kom och slog mig medvetslös. 
Vet inte hur många dagar jag åkte runt med kräkpåse i bilen på jobbet och kämpade mig igenom patientbesök. Knaprade på knäckebröd och drack vatten. 
Chefen tyckte nog att min grå ansiktsfärg inte rimmade med 4 veckors semester och spanienresa och frågade nog 70 gånger om dagen hur allt gick för mig.
I vecka 7 får vi komma till vår fantastiska barnmorska Maria på hälsosamtal.
Jag är vit som ett lakan i ansiktet. När hon ler och säger grattis börjar jag gråta. 
Hon hjälper mig till annu en helt fantastisk läkare som sjukskriver mig. Maria ger mig akupunktur i hela öronen mot illamåendet. Jag får Lergigan utskrivet.
Åker hem.
Tar Lergigan. Provar olika styrkor.
Blir knallhög, vinglar, sluddrar och sover. Sover konstant på den medicinen. Sover när jag borde äta. Den tar udden av illamåendet, men jag mår nästan sämre på andra sätt av den.
Jesper börjar jobba hemma. 
Åker skytteltrafik till affären för att handla det jag kan få i mig. Saltgurka och färsk ananas. Suger på isbitar. Mår illa av vatten. 
Sommaren gassar utanför fönstret och jag hänger upp svarta tyger för att få vara ifred. 
Få nästla in mig och vara själv.
Kollar på alla Johan Falk-filmerna. 
Kommer föralltid att förknippa Joel Kinnaman med illamående.
Jag tappar vikten. Är två millimeter från inläggning, men tvingar i mig vatten för att slippa.
 
Någonstans i vecka 12 börjar det lindras en liten aning.
Jag försöker i flera omgångar att börja jobba igen. Jag kan inte släppa stressen av att jag är gravid och inte sjuk. Gravid. Jag vill inte vara ett offer.
Jag vill ju prestera lika mycket som vanligt. 
Jag vill inte gnälla.
Jag vill stålsätta mig.
Gillar inte att få frågan hur jag mår, då måste jag linda in sanningen i ett lite hårdare hölje.
 
Men kroppen säger ifrån. Jag mår mer illa och får mer svårt att äta. Jag är yr och har ofta fruktansvärd huvudvärk. 
Blodtrycket sjunker ganska ordentligt.
 
Idag är jag i vecka 27. Jag mår illa än, men klarar av att hantera det när jag får ta allt i min takt. 
När jag kan slänga i handbromsen när jag vill.
Om jag kan äta när och vad jag kan.
Det som är mest ovant är att jag går på typ 25% av min normala fart och det känns som att jag jobbar 110%.
Sover löjligt många timmar varje dygn. 
Äter konstiga saker på konstiga tider.
 
Jag är omtumlad och vansinnigt lycklig åt en pigg och stark bebis i magen.
 
Och jag vill dela med mig. Jag vill inte skrämma någon. Jag vill däremot ge något som jag själv saknade när jag hoppade på den här resan; en skymt av den mindre glamourösa sidan av graviditeten.
Vissa mår strålande bra. Det är dessa lyckliga ostar som exponeras. Som står med glänsande bulor på framsidan av iFORM och visar den senaste mammaträningen.
 
Vissa mår sämre än skit och gör det ofta i det tysta. 
För man är ju gravid. Man ska ju vara tacksam. Bara tacksam.
Graviditet är ingen sjukdom.
Bit ihop. Härda ut.
Och berätta för fan inte för nån att du mår som en överkörd bajskorv som frusit fast i asfalten!
 
Jag är glad att jag haft sånt otroligt supportnät omkring mig. Har fått hjälp med allt. 
Fått så mycket omtanke.
 
Ändå avskyr jag fortfarande frågan om hur jag mår. 
Jag hatar att behöva svara att jag mår dåligt. 
Det känns så jävla tjatigt.
Att jag ska behöva känna mig svag.
Mest för att jag alltför oftast inte mår särskilt bra. Illamåendet ligger som en stabil grund och låter nu även andra krämpor bygga sitt lilla bo uppepå. Lite ryggont, lite sammandragningar, lite migrän och lågt blodtryck. 
 
Lite så. Välkommen in i min lilla miserabla värld av graviditetskrämpor som jag absolut inte vill prata om. 
Jag vill bara le stort och lura alla att jag mår bra, med grå hudton mot de lilafärgade påsarna under ögonen.
Berätta om mina stimulerande dagar där jag kliver upp ur sängen, äter, går ut med freja, äter, sover, äter, går ut med freja och sover. 
 
Jag kan förvånas över hur människor kan ta sig friheten att skämtsamt påpeka att: -"Jaaa vänta du bara ska du få se, när du är höggravid, vad ont du kommer ha här och vad obekvämt det kommer kännas där".
 
Nej, för vet ni vad? Jag tänker inte förvänta mig någonting mer alls.
 
Varje graviditet är individuell. Ens egen upplevelse.
Olika kroppar med olika förutsättningar.
 
Och jag tänker vara här och nu.
Med min graviditet.
I min kropp.
 
"What screws us up most in life,
is the picture in our head
of how it´s supposed to be".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mörkertröttman

Publicerad 2014-11-27 14:12:32 i Allmänt,

Som så många andra är även jag trött och slut den här tiden. När mörkret tränger sig på och liksom infiltrerar hela vardagen. Man drar sig tillbaka. Nästlar in sig på insidan. Inuti. Stänger dörren. Låser omvärlden ute. 
 
Det är rätt svårt att acceptera den där känslan av att orken går ner på lägre varv. När inspirationen inte kommer lika lätt. När precis allt kostar lite extra. Den acceptansen anser jag är oerhört viktig att jobba med.
Att vi kan låta oss själva bara få vara en period. Gå på sparlågan och vila kroppen och sinnet. 
Vi behöver inte prestera jämt. Alltid vara igång. Vi behöver inte alltid ge allt på jobbet, träna hårt på gymet. Vi behöver inte glittra och le jämt. Vi behöver inte vara den bästa älskaren varje dag.
Men vi vill ju så gärna! Längtar så intensivt efter att få vara sådär härligt fläckfria. Med senaste 5:2-receptet serverat på middagsbordet och dammsugna golv. Och med fasta rumpor och kåt blick när vi kryper ner i vår nybäddade säng från IKEA.
Vi vill ju bara bli älskade.
 
Är det konstigt att vi mår dåligt när vi har sådana krav på oss själva?
 
Jag jobbar fortfarande dagligen med min stress. Det där monstret som nästan åt upp mig. Jag jobbar med stora förändringar i mitt liv. Jag programmerar om hjärnan ner på cellnivå. 
Jag är öppen. Jag vill berätta och dela med mig. 
Jag vill att ni som läser ska känna igen er och känna er stärkta av det jag läser.
Jag vill väcka nyfikenhet och intresse.
 
Jag läser, även det i perioder. Läser om självutveckling. Förändring. 
Det svåraste med att skapa en förändring och ändra ett beteende är att veta hur. I vilken bok står det vad som funkar för mig? På vilken rad, på vilken sida finns svaret?
Om ni någonsin hittar den där gyllene meningen som förklarar exakt hur man gör, får ni gärna berätta det för mig.
 
Det enklaste sättet jag har kommit på är att göra helt tvärtom. Försök att vara så objektiv du kan i en situation som du anser som problematisk, där du blir ledsen, arg, irriterad eller får någon annan känsla som du inte mår bra av. Du vill agera på ett sätt som du troligen alltid agerat på. Vissa saker sitter i vår ryggmärg. Det har med erfarenheter att göra. Dessa saker måste vi jobba på att bryta, och tro mig, det är skitsvårt
Men gör tvärtom mot vad dina reflexer säger åt dig.
 
Det kommer vara läskigt. Du kommer få ont i magen.
Varenda cell i din kropp kommer att skrika av panik och frustration!
Men prova. Se vad som händer. 
Du kommer bli förvånad.
 
Kom ihåg att våra känslor och reaktioner är våra. De äger vi. 
Vi kan skylla ifrån oss vårt dåliga humör på våran idiotiska chef, lata barn, ignorerande parner, tjatiga föräldrar. Men faktum är att ansvaret ligger i oss själva.
 
När vi lär oss hur vi kan använda våra egna känslor och reaktioner till vår egen fördel för att främja vårt eget välmående, då har vi kommit en bra bit på väg.
 
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Linda

30-årig kulla boendes i Falun med maken Jesper, dottern Siri född i Mars -16 samt pudeln Freja som för det mesta bor hos mormor och morfar. Här skriver jag om min resa genom livet med allt vad det innebär. Numera kommer nog föräldraskapet få stå i fokus. Hoppas du vill följa med!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela